Emotions - in motion (Tack för citatet Sanna Nova Emilia)

Bilden är lånad av Sanna Nova Emilia

Jag har skrivit om Känslor förut, men återkommer till dem igen.

Det finns inget i vårt människovarande som saknar syfte, Allt har en uppgift, ja faktiskt Allt! Även om blindtarmen i dag inte har någon praktisk funktion så skulle den förmodligen med en återgång till en mera ursprunglig kost åter hysa de bakterier som är nödvändiga för att smälta en sådan föda. Vi har fått våra fötter att gå med, våra ögon att se med osv. Allt har sin speciella uppgift i vårt Liv och det gäller inte bara fysiska företeelser som fötter, ögon, näsa och magsäck. Även våra Känslor har en funktion. Det är Känslorna som gör oss Levande! Visst kan vi leva utan att Känna, men det är Känslorna som Gör oss Levande! Det är Känslorna som gör att vi upplever oss som Levande. Och då pratar jag om Alla känslor, Alla känslor är lika Viktiga och lika Bra.

Tyvärr så har de flesta av oss fått lära oss, eller man har låtit oss förstå att en del känslor inte bör finnas. Så här beskriver min Underbara Vän Sanna Nova Emilia det i sin dikt
"När vingar slutat flyga"

"När jag blev ledsen, blev de besvärade

När jag blev besviken, blev de upprörda

När jag blev arg, blev de rasande

Och när jag uttryckte min glädje så bad de mig vara tyst

När jag blev otålig, blev de irriterade

När jag blev frustrerad, blev de våldsamma

När jag blev trotsig, blev de bestraffande

Och när jag uttryckte min kärlek så hade de inte tid

Så jag lärde mig att min sorg var en belastning

Att min besvikelse var en plåga

Att min iver var en börda

Att min vilja var utan värde

Att min ilska var oberättigad

Att min glädje var påfrestande

Och att min kärlek inte var välkommen

Jag lärde mig att uttrycka min kärlek

genom att skydda dem från mina känslor

Jag lärde mig att uttrycka mitt behov av närhet

genom att lämna dem ifred

Jag lärde mig att aldrig behöva någon annan

men att alltid vara behövd

Och jag lärde mig att aldrig be om hjälp

av rädslan att bli sviken

  

Jag lärde mig att jag var här på nåder...

Att den enda uppgiften med mitt liv

var att inte besvära någon

Jag lärde mig att inte må för dåligt

och absolut inte för bra

Jag lärde mig att leva som en död

men jag kan lära om på nytt..."

[Ur boken "Att Lära med hjärtat" av Sanna Nova Emilia]

... och det är dax att lära om på nytt!
Vi kan lära av barnen, innan de har blivit berövade sina känslor så vet de att de är livsviktiga, eller "Vet" förresten? De bara är i sina känslor som den naturligaste sak i världen, Alla känslor får finnas, ena stunden sitter de och gråter i vårt knä, ledsna för att en leksak gått sönder, i nästa stund har de glömt den trasiga leksaken och springer skrattande ikring och leker med en annan leksak. Barnen är Levande hela tiden. Det är så känslorna är ämnade att vara, i rörelse hela tiden - in motion.

Våra känslor är förutom att de gör oss levande verktyg som vi fått för att hantera livet. De fungerar som en barometer som talar om hur nära vårt sanna jag vi är, när vi är ledsna så betyder det att vi förlorat kontakten med vår livsväg, när vi är glada då är vi på rätt spår. Känslorna har också mera specifika uppgifter, som kan vara bra att förstå för att vi lättare ska kunna återerövra dem. Jag brukar dela upp känslorna i fyra grundkänslor med var sin specifika uppgift:

Sorgen - är lösningen på det olösliga. När vi förlorar någon eller något som vi Älskar så är det sorgens uppgift att göra det möjligt för oss att stanna kvar i Kärleken. Om vi inte sörjer så måste vi stänga av, och då stänger vi av inte bara sorgen och saknaden utan även Kärleken som vi förknippar med den förlorade. Så när någon har sorg, beklaga inte sorgen, beklaga förlusten, för sorgen är nödvändig och bra för att vi ska kunna hantera förlusten på ett bra sätt.
 
Ilskan - har vi fått för att vi ska kunna skydda vår integritet. När någon "trampar på våra tår" då ber vi denna någon att kliva ner, och gör den inte det så är det ilskans sak att knuffa ner vederbörande. Jag hävdar att en sund ilska ska kunna döda om det behövs, en balanserad ilska har precis så stor kraft som det behövs för att vi ska kunna skydda oss (och våra närstående). Det låter kanske inte så sunt med en ilska som kan döda, men faktum är att då vi har en tillgång till en balanserad ilska så behöver den aldrig vara våldsam utan bara bestämd, om ens det, för om vi äger vår ilska då märker omgivningen det, att han är inte att leka med, och utmanar den inte. Man kan säga att den ilska som finns naturligt aldrig behöver finnas. Kanske skulle vår värld faktiskt vara fredligare om vi i stället för att lära våra barn att inte slåss, uppmanar dem att aldrig använda övervåld. Jag tro inte att någon av oss skulle fördöma vår dotters agerande då hon knäar någon i skrevet när han försöker våldta henne.

Rädslan - är till för att skydda oss för faror. Den är som en varningsskylt i trafiken, den säger "ta det lugnt, se dig för och var beredd att stanna" men den säger inte stopp. Den är också som en påbudsskylt, en liten blå skylt med en pil som talar om vart vi ska gå för hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda. Jag skulle vilja säga att rädslan är till för att visa var det finns något som vi behöver möta för att bli en helare mer välfungerande människa. Den är till för att mötas men inte utmanas, om vi inte kan ta oss förbi rädslan och få den att tona av, då bör vi respektera den och låta den bli en stoppskylt, vi tenderar nämligen att dra till oss det vi är rädda för. Rädslan är också den känsla som det är viktigast att bli vän med eftersom det alltid är den som ligger ovanpå alla andra känslor, det är rädslan som hindrar oss att leva på vår högsta potential.

Glädjen - är vår vägvisare mer än någon annan känsla, om vi väljer det som skänker oss glädje så mår vi bra, och mår vi bra så upplever vi ändå mera glädje. Konstigt nog så tror jag ibland att glädjen eller lyckan är den känsla som vi är allra mest rädda för, visst vill vi alla vara glada, men vågar vi glädjas fullt ut? Vågar vi dansa fram på gatan när vi är förälskade och lyckliga? Vågar vi skrika högt av glädje när vi har gjort en bra affär? Nej jag tror att de flesta av oss håller igen och dämpar vår glädje. Varför är det så? Är det för att vi verkar löjliga och barnsliga om vi visar oförställd glädje? Är det för att ta hand om andras känslor, andra som kanske inte är lika glada? Eller är det för att om vi väljer det som skänker oss glädje och får oss att må bra, om vi lever vårt Liv fullt ut, då finns det inget att klaga på , inget att skylla på, då måste vi ta ansvar för allt vi gör?

Det är våra Känslor som får oss att känna oss Levande, så håll inte igen eller stäng av, låt känslorna flöda och vara i rörelse, det är det de är till för. Ett bra mått på hur Levande vi är är hur mycket känslor vi kan "uthärda". Öva på att vara Levande, öva på att stanna i känslorna utan att hålla kvar dem men utan att fly.
 
Hur mycket Rädsla kan du Uppleva utan att fly?
Hur mycket Glädje kan du Uppleva  utan att känna dig tramsig?
Hur mycket Sorg kan du Uppleva utan att stänga av?
Hur mycket Besvikelse kan du Uppleva utan att sluta Drömma?
Hur mycket Frid kan du Uppleva utan att bli rastlösa?
Hur mycket Kåthet kan du Uppleva utan att få Orgasm?

Låt känslorna flöda!
Emotions in motion!