Möten utan möten

Det finns fåtal människor i mitt liv där Närheten saknas. Alla är människor som en gång eller alltid har varit mkt Nära, eller som i alla fall "borde" ha varit det. Det är människor som jag en gång Älskat. Föräldrar, syskon, gamla vänner, och f.d. partners.

Det är människor som hittat fel på mig, men det är också människor som inte vågar se sig själv. Människor som speglar sina fel i mig, men som inte kan se dem i sig själva. De gömmer sig för sig själva, och för mig, och jag gömmer mig för dem. Vi är blyga inför varandra.

Det finns inget möte. Bara yta, och väder.

Hur kan jag möta dem?

Det borde räcka med att jag visar mig och slutar gömma mig, men idag vill de inte se mig, vill inte ens se "fel" i mig, för när de gör det så visar de sig själva. Jag kan vara fullständigt naken, men de vägrar att se mig ändå. Jag visar mig för dem men får bara ett "jaså!" tillbaka.

I dag är jag vuxen, jag behöver inte deras bekräftelse, jag vet att jag är bra som jag är. Men det känns meningslöst att mötas utan möte. Och barnet i mig vill fortfarande ha deras Kärlek och deras bekräftelse.

Det finns ett vemod i mötet. Barnet i mig sörjer, men har aldrig riktigt fått sörja ut sin smärta.

Det är på deras spelplan vi kan mötas. Jag kan inte tvinga på dom en Kärlek som de inte vill ha. Jag kan inte tvinga på dem en nakenhet och en Närhet som de inte vill ha. Jag kan bara Älska dem med en Kärlek som de känner igen. Den sortens kärlek som de kan ta emot. Jag kan bekräfta dem.

Men barnet i mig, har svårt för det. Barnet i mig vill inte ge ngt så länge det inte fått vad det behöver och vill ha.

De speglar mig, precis lika mkt som de speglar sig i mig. Lika lite Kärlek som jag får av dem, lika lite Kärlek ger jag dom. Jag är inte bättre än dom, de är inte sämre än jag. Vi är precis lika goda kålsupare. Men jag är inte heller sämre än dom, och de är inte bättre än jag. Vi bara är som vi är, besvikna för den kärlek vi inte fått uppleva, rädda att Älska varandra.

Innan jag kom hit, så valde jag att komma till den familj jag kom till för att få uppleva bristen på Kärlek, för utan den kan jag inte uppleva Kärlek. Det enda som finns, kan inte upplevas utan upplevelsen av det som inte finns.

Vilken fantastisk gåva det är! Att ngn tar på sig uppgiften att vara det som inte är, så att jag kan uppleva det som Är. I den tanken försvinner besvikelsen. I den tanken föds Kärleken. Från den tanken kan jag känna Kärleken till dom. Och ge dom den i den form de kan "smälta" den. I den tanken kan jag bekräfta dom, villkorslöst, utan att begära bekräftelse tillbaka. Jag kan möta dem med fokus på vad jag tycker om hos dom, i stället för med fokus på deras fel och brister.

Det kommer inte an på dem, det kommer an på mig. Mitt vuxna jag kan låta barnet i mig sitta i knät och gråta ut sin sorg. Mitt vuxna jag kan bekräfta dem jag Älskar. De som givit mig den största gåvan, att avstå från Kärlek, för att jag ska kunna uppleva Kärlek.