Abstinens

Vaknade i morse och kände ingenting, vare sig ledsnad, ilska, hopp, Kärlek.... eller något. Varför överhuvudtaget gå upp?

Efter tio dygn med omvälvande Känslor, mängder av Insikter och rejäl stress så förstod jag att jag hade abstinens. Inget drama, ingen process, inget adrenalin. Så fort man blir van och kanske lite beroende, undrar hur mycket roll våra signalsubstanser spelar i våra liv? Var det kanske det som hände, var vår Relation för Lugn och Trygg? För lite drama?

Borde inte vanan och behovet av adrenalin (stresshormon) kunna ersättas av oxytocin (närhets- och anknytningshormon) för det var det gott om i vår relation.  

Hur mycket roll spelar våra signalsubstanser för våra val? och hur mycket påverkar vår tidiga barndom bildandet av receptorer för dessa signalsubstanser? Finns säkert forskning på det, någon som vet? Vad jag funderar på är om vi är predestinerade till vissa beteende och kanske i en relation förutom att arbeta med den i övrigt kanske också skulle ta hänsyn till hormonbalansen? liksom en alkoholist behöver undvika alkohol så kanske en med stort behov av adrenalin behöver se till att kanske t ex träna eller liknande som höjer nivån för att kunna må bra?