Hur kan Kärleken ta slut?

Tidigare publicerad den 18/10-10 på Sigges radioteater

Tänkte egentligen blogga om ngt helt annat idag, men gårdagens kommentarer pockade på... och så vaknade jag tiiiidigt... Tack Gunilla och Carina för inspiration!

Hur kan Kärleken ta slut?

Grejen är att det är inte Kärleken som tar slut, det är relationer som tar slut, det är vår kontakt med kärleken i ett visst möte som tar slut. Eller så finns kontakten med kärleken kvar men relationen/mötet tar slut.

"Vänner kommer in i vårt liv av en viss orsak. En del för en kort tid, en del för en längre tid, och några stannar kvar hela livet" Ni har säkert läst raderna ngnstans, det är sådant som ofta brukar skickas i ett kedjemejl.

För mig är det ingen fundamental skillnad mellan vänner och partners. Det handlar i båda fallen om Kärlek som för oss samman, det enda som egentligen vanligtvis skiljer relationerna åt i grunden är att vi i partnerrelationen tillåter lust och passion, medan vi oftast inte gör det i vänskapsrelationen.

Att vänner kommer och går är inget som förundrar oss så mkt, visst kan det vara förknippat med sorg då en vän försvinner, men i det stora hela så är det bara så det är. Men med partnerrelationer så är det annorlunda, där förväntar vi oss ofta att de ska vara för evigt. Men varför skulle det vara så annorlunda egentligen. Livet är förändring, förändring är t o m en av definitionerna på Liv. Vi förändras, vi utvecklas, ibland för det oss närmare varandra, ibland leder det oss bort från varandra, skulle det inte vara så, då skulle vi i stället föra oss själva bort från Livet, stagnera och sluta leva på riktigt.

Kärlek är för mig en av de storheter som bara Är, För mig är Kärleken, Livet och Gud synonymer, Eviga storheter som bara Är, och helt och hållet samma, och utbytbara. Det är det vi Är! De tar aldrig slut, de bara förändras från en form till en annan, evolverar.

När vi säger "Jag älskar dig!" så betyder det för mig egentligen "Jag kommer i kontakt med Kärleken i mig i mötet med dig" Vi kan aldrig känna ngn annans Kärlek, vi kan känna oss Älskade, ja, men jag kan aldrig känna din Kärlek. Den enda Kärlek jag kan känna är Kärleken i mig.

En relation är ngt annat, det är ett avtal, ett avtal som ser olika ut, och som ofta inte är särskilt väl och tydligt formulerat. Att gå in i en relation och vad det förväntas innebära ser olika ut för oss, men ofta går vi in i relationer utan att göra tydligt för varandra vad vi menar med det. Vi har våra egna avtal som vi skriver på var för sig "i två oliklydande exemplar", utan att läsa den andres avtal skriver vi på. Ofta handlar våra relationsavtal mera om trygghet än om Kärlek. Vi tror att vi avtalar trygg Närhet, trygg Kärlek, trygg tillgång till sex, trygg Gemenskap, trygg försörjning etc. Men i verkligheten så finns ingen trygghet i det yttre, dagligen får vi höra om hälsa som upphör, liv som tar plötsligt slut, försörjning som tar slut, osv. Vi vet aldrig hur nästa stund ser ut, vad vi har i den och vad som har försvunnit från oss. Den enda trygghet vi kan finna är den i oss själva. Vår längtan efter trygghet, så länge vi inte funnit den i oss själva, får oss att "skriva på" relationsavtal som begränsar, stänger in och omöjliggör Kärleken, trots att vi tror att det är just Kärleken som vi vill främja med våra avtal.

Kärlek har för mig flera synonymer bl a: Frihet, Villkorslöshet, Gränslöshet, Närvaro, Förutsättningslöshet. Utan dem kan inte Kärleken existera. Kärleken kan aldrig begränsas eller stängas in, den är i sig själv Vidgande, Föränderlig och Fri. Så när vi gör ett relationsavtal med ngn bör vi vara noga med att inte avtala kärleken om vi vill ha den kvar. Så klart kan vi ha ambitionen att dela Kärleken med varandra resten av livet, men vi kan inte förutsätta det, eller bestämma det. Ett sådant Vidgande Kärleksavtal kan se ut ngt i stil med detta som jag skrev för drygt ett år sedan:  "Kärlekslöften" (trodde jag lagt ut det på bloggen, men det kommer en dag)

Varför tar då relationer slut, även om de ser ut att ha de bästa förutsättningar? Ja, det kan bero på många orsaker, ofta kan det nog bero just på att vi begränsar Kärleken, då försvinner också det verkliga mötet, för det är i Kärleken som mötet sker, det är där som vi kan se och acceptera varandra precis som vi är. Vi har också alla med oss "små sårade barn" in i en relation. Om vi har ambitionen att ha en relation som vidgar och öppnar oss för Kärlek och Närhet, så kommer vi att riva upp dessa gamla sår, och då måste vi läka dom om de inte ska begränsa Kärleken. Vi måste båda vara beredda att göra detta, och vi måste ha en förståelse för att dessa sårade barn hos partnern inte är den han/hon är, det är inte det vuxna jaget utan bara ngt gammalt som måste komma upp för att kunna läkas. Finns inte denna förståelsen och acceptansen, så kommer vi att börja gå in i gamla mönster, och vi kommer att börja kontrollera varandra, för att skydda "såren". När vi går in i en relation med ngn vet vi inte heller vad det högre syftet är, det kan ju vara så att det är en "läkande" relation, som just har till syfte att vi ska möta några av dessa sår och läka dom eller ngt annat syfte, och då detta är gjort är relationen "färdig" och att då hålla kvar den skulle hindra oss båda från att utvecklas och gå vidare i livet.