Det bästa som hänt mig

Tidigare publicerad den 17/10-10 på Sigges radioteater

För snart 6 år sedan bröt jag benet i mitt jobb i skogen. Det är bland det bästa som hänt mig!

Jag hade fått många varningar från Livet. Var stressad och hade högt blodtryck, flera tillbud hade det varit, jag hade massor av prestationsångest. Livet talade till mig men jag valde att inte lyssna, till sist skrek Livet så högt att jag inte kunde undgå att höra, och jag bröt benet.

Sedan satt jag där hemma med gipsat ben och kryckor, ute var det massor med snö, och jag var ensam och kände mig värdelös. Jag hade känt till min prestationsångest, men visste inte var den kom ifrån. Nu tvingades jag att inse att jag hängde upp hela mitt värde på jobbet, på vad jag presterade, på att vara duktig, och få bekräftelse för det. Också det mesta av mitt sociala liv hade jag på jobbet, med vännerna där, beroende av den energi och bekräftelse jag kunde få av dom, och av uppdragsgivarna. Nu satt jag ensam och kunde inget prestera, inte ta mig ngnstans och möta ngn. Ingen och inget kunde ge mig energi, och jag blev ganska deprimerad.

Detta blev starten på en fantastisk läkeresa. Först när jag visste hur värdelös jag var utan att prestera, först när jag visste hur beroende jag var av andras bekräftelse, kunde jag börja läka detta. Utan benbrottet hade jag inte sett det, och inte vetat vad jag skulle läka. Boken "Resan" kom i min hand, jag läste den och kände att där fanns en väg, ett verktyg för mitt läkande. Via den hamnade jag i Mia de Neergaards och Linda S Levins EQ-program. Under 3 år gjorde jag en underbar resa. Med mina "systrar" i EQ-programmet mötte jag mina känslor, läkte ut gamla sår, blev helare och värdefullare bara för den jag var. Jag fick tillgång till mina känslor, och mig själv, blev tryggare och vågade möta andra på samma nivå utan att känna mig bättre eller sämre.

Mitt utanförskap var slut. Jag kunde ha verkliga möten med andra människor och i dessa möten kunde jag läka ännu fler av mina sår. Och jag var redo för ännu ngt av det bästa som hänt mig. Mötet med min fantastiska vän Sanna. Jag var förälskad, men vi blev aldrig "mer än" vänner. I vårt möte landade jag i att jag inte behövde ngn, det öppnade upp för att kunna Älska Villkorslöst. Jag hade ett fantastiskt år med massor av möten då jag var väldigt mkt Kärlek. Det var möten människa till människa utan ngt behov av att se en partner i den jag mötte. Jag såg det inte då, men behovet av bekräftelse fanns kvar.

För inte så länge sedan hände så det hittills bästa som hänt mig. Jag mötte Kärleken, i en fantastisk kvinna. Det blev en kort men helt magisk relation, fylld av synkronicitet utan dess like. Fantastiskt välregisserad av Livet självt. Gång på gång "tvingades" vi att göra val vi aldrig skulle gjort själva, ingen av oss skulle själva kunnat räkna ut eller planera vår resa bättre. I vårt möte öppnade vi upp för Kärleken och Närheten på ett sätt som ingen av oss gjort förut. När jag släppte en människa närmare än ngnsin tidigare fann jag att det fanns många gamla sår som inte var läkta, jag fann att jag hade kvar mkt bekräftelsebehov i det nära mötet. Jag blev beroende av hennes bekräftelse och började försöka kontrollera henne, med massor av stormiga konflikter som följd. Jag fann många gamla sår, som jag ett efter ett läkte ut. Jag upptäckte att jag i det nära mötet fortfarande hade kvar mitt utanförskap.

Så hände ngt helt magiskt, som ingen av oss hade kunnat planera eller räkna ut, men som blottade mitt djupaste sår, ett sår som jag inte ens visste att det fanns. Hur skulle jag kunna räkna ut eller planera ngt som jag inte kände till! Men Livet visste.

Det som hände var att min partner blev frälst, hon mötte Jesus, och mitt vuxna jag var oändligt tacksam för det, äntligen kunde hon känna sig värdefull utan att behöva förtjäna det, äntligen kunde hon känna sig lycklig och trygg utan att prestera. Men barnet i mig fick fullständig panik. Jag vaknade en morgon strax efter med panikångest för första ggn i mitt liv. Hon hade blivit frälst till just den tron som jag som barn fått reda på att jag skulle tro på, men aldrig hade kunnat tro på. Alltid så hade jag känt att jag trodde "fel", att jag var "fel", eftersom jag inte kunde tro "det rätta". Vår tro är det mest centrala i vårt liv, vare sig vi vet det eller ej så tror vi ngt om livet och döden, om vad som är rätt och fel. Så när vår tro är "fel", då känner vi oss också "fel" i den allra innersta delen av oss själva, i det som är Jag. Det blir Jag som är "fel".

Mitt vuxna jag var tacksam för hennes Lycka och frälsning, men barnet i mig kände sig "fel" och ville hela tiden ha bekräftelse att jag var "rätt" men fick ständigt höra det motsatta budskapet. Naturligtvis så försökte jag läka detta, och på ngt magiskt vis kunde jag plötsligt känna det jag länge vetat intellektuellt, att jag är inte mer "fel" än hon eller ngn annan. Tvärtom är vi alla "rätt" precis som vi är, oberoende av vad vi presterar eller tror på. Jag hade hittat Hem.

Med detta var vår relation färdig efter bara knappt 7 månader. Jag skulle kunna se det som ett misslyckande att den bästa, Närmaste, mest Kärleksfulla relation jag ngnsin haft tog slut. Men jag vet hur mkt den har gett mig, jag vet hur mkt den har öppnat upp i mig, och att den gör det möjligt att ha en ändå bättre relation i framtiden, utan de sår som har läkts och utan att bli beroende och vilja kontrollera. En relation med verkligt villkorslös Kärlek. Vi har båda våra resor att göra, hon har gått vidare längs sin väg, och jag går vidare längs min. Och hon är det bästa som hänt mig!  Hittils!

Så när jag skriver att "Allt är vare sig dåligt eller bra, det bara ÄR", att "Livet är en vän som vi kan lita på helt och fullt" eller att "Vi kan vara Nöjda och Tacksamma för Allt hur det än ser ut", så är det för mig inte några tomma floskler, för mig är det helt sant. Jag Vet att de ord som ngn inspirerad människa lagt i Guds mun: "Jag har bara sänt er Änglar och jag har bara gett er Gåvor" är helt sanna... för mig. Jag vet också att detta att se "Livet som en vän", som jag gjort sen jag vet inte när gör det möjligt för mig att ta emot Gåvorna och möta Änglarna som Livet sänder mig. Jag vet det därför att sådant som skulle kunna kännas som det värsta som hänt mig, som skulle kunna föda bitterhet och besvikelse, i stället känns som det bästa som hänt mig.