Tidigare publicerat den 30/10-10 på Sigges radioteater
Det fanns en liten kille som växte upp i 40-50-talets USA. Han var precis som alla andra, dvs han hade sina små egenheter, precis som alla andra. En av hans egenheter var att han så ofta han kunde tittade på månen. Föräldrarna och andra i hans omgivning undrade lite varför han tittade så mkt på månen, "För att jag ska gå på den en dag" var hans svar. Nåja han var ju bara ett litet barn så han kunde ju få ha sina fantasier.
Grabben blev lite äldre, fortfarande var han ett barn, och fortfarande tittade han på månen. Och människor omkring honom undrade: "Varför tittar du på månen?" Och han svarade: "För att jag ska gå på den en dag". Nu var det inte längre OK, man började bli orolig, - detta var i en tid då inte mer en kanske ett fåtal människor på NASA på allvar trodde att det var möjligt att komma till månen - och man sa åt honom: "Det går inte! Sluta fantisera, och gör ngt vettigt istället!"
Tiden gick och Killen blev äldre. Han började gå på skoldanser, och med ut från dansen fick han en flicka. De gick en sväng och satte sig på en bänk under månens sken... och han tittade på månen. Det var kanske inte riktigt vad flickan hade tänkt sig, så hon undrade: "Varför tittar du på månen?" Och han svarade: "För att jag ska gå på den en dag." "Jesus vilken tok jag hittat!" tänkte flickan och försvan tillbaka in på dansen.
Killen hette Edvin Buzz Aldrin, och den 21/7 1969 kl 04.14 svensk tid, blev han den andre människan i världen som satte sin fot på månen.
Han höll fast vid sin dröm och den blev verklighet. Kanske var det så att det var hans dröm som skapade verkligheten. Kanske är allt möjligt om vi bara tror på det. Det kan vi aldrig veta säkert, men vi kan veta det i vårt hjärta. Jag tror att det är så.
Men vad vi än tror om den saken, så är det i alla fall säkert att om han inte hållit fast vid sin dröm, då hade han inte heller kommit till månen. Om han hade lyssnat på alla de som sa till honom att sluta drömma, då hade drömmen inte blivit verklighet.
Vad är det som får oss att sluta drömma? Vad är det som får oss att sluta lyssna på oss själva? Vad är det som begränsar oss i livet? Svaret är alltid: Rädslor!
Vi är rädda för att bli hånade, vi är rädda för att hamna utanför och bli övergivna, vi är rädda för att upplevas som dumma, eller fel, vi är rädda för att misslyckas och bli besvikna. Alla dessa rädslor gör oss rädda för att Leva fullt ut, de gör oss rädda för att lyssna på vår sanning och våra drömmar. De gör oss rädda för vår egen Storhet.
Det låter kanske som rädslan är vår fiende, som vi bör göra oss av med. Men så tror inte jag det är. Jag tror att rädslan kan vara en mkt bra vän. Jag tror att vi fått rädslan som ett redskap just för att kunna Leva vår Högsta Potential.
Rädslan kan vara en vän som varnar oss, som säger "Ta det lugnt! Se dig för!" Rädslan hjälper oss att inte gå för fort fram och göra felsteg. Rädslan är också en vägvisare som talar om vart vi ska gå, den säger här är en "knut" som behöver lösas upp, för den hindrar dig! Hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda.
Låt inte rädslan bli det som hindrar dig att Leva dina Drömmar. Låt den bli en Vän som hjälper dig att Drömma, din nästa mest storslagna version av Dig Själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar