När livet pockar på

Tidigare publicerat den 19/10-10 på Sigges radioteater

När livet pockar på, när man har ett stort ensamt ansvar över barn och ekonomi, när vi dras med en kropp som är sjuk och full med värk, hur ska man då få utrymme för sin egen själsresa? Hur ska det gå till?

Jag vet att det ibland inte är lätt att välja att vara nöjd och se saker positivt, att det ibland är väldigt svårt att inte känna att man "sitter fast" i livets alla plikter som förälder och försörjare etc. Jag har också varit där, och kan inte påstå att jag precis var expert på att ta emot Livets gåvor just då. Snarare satt jag just fast, och jag gjorde det länge. Kanske hade jag kommit loss fortare om ngn hade påmint mig om att jag faktiskt har ett val, om jag då fått hjälp att inse att hur vi har det kan vi inte alltid välja, men hur vi tar det är alltid bara vårt ansvar. Där har vi ett val utifrån våra präglingar och förutsättningar. Vad vi känner och upplever styrs av våra tankar om det, och det finns alltid en tanke som känns bättre, om så bara lite, så ändock bättre. Det finns alltid ngt vi kan vara tacksamma för.

Och det finns ingen mer än vi själva som kan göra det valet. Ingen mer än vi själva kan bestämma var vi har vårt fokus, hur vi tänker på det som sker.

Är jag sjuk så finns det inget/ingen som kan läka mig, mer än mitt eget läkande. En medicin kan hjälpa mitt läkande, healing kan hjälpa det, örter kan hjälpa det, en Resan- eller EQ-process kan hjälpa det, bön kan hjälpa det. Det finns massor av terapier och annat som kan hjälpa vårt läkande, men till sist är det ändå bara vårt läkande som kan läka oss.

Ingen människa kan vara ensam i världen, vi är ömsesidigt beroende av varandra, för stöd och hjälp på vår resa. Vi behöver varandra i ett givande och tagande i ett gemensamt ansvar för varandra. Ömsesidigt! Men för att kunna ge varandra stöd, hjälp och verktyg på vår väg så krävs det att vi står stadigt själva, att vi aldrig är beroende av ngn/ngt. Låter som en paradox jag vet, men beroende är att behöva ngn/ngt det gör oss ofria, otrygga och osjälvständiga. Medan ömsesidigt beroende är att hjälpas åt att tillsammans ta ansvar för Världen och varandra, det gör oss starka och fria. Det ansvaret kan vi aldrig ta om vi är just beroende. otrygga, ofria och osjälvständiga.

När det känns omöjligt att göra ett sådant val. När allt känns hopplöst och vi inte kan tänka en enda lite bättre tanke. Vad är livets gåva till oss då? "När mörkret är som störts är hjälpen närmast." Kanske vill Livet visa oss att det finns saker och situationer som vi inte kan klara ut själva med bara vårt vardagsmedvetande, då är det dags att lämna över till det Gudomliga (vad vi än kallar det) och be om hjälp. Som jag ser det så är det Gudomliga också en del av oss, vårt Högre Jag som är förbundet med Allt, den delen av oss som har svar på alla våra frågor.